I väntan på att pajdegen ska svalna i kylen, dröjer det inte länge förrän jag fattar tangentbordet för att skriva några rader. Att skriva är att få ur sig sina tankar. Oftast sådant som är nödvändigt att få ur sig. Det känns som att jag inte bär på tankarna själv om jag skriver ner dem. Det känns som att andra hjälper mig att hantera dem. Eller att jag själv använder skrivningen som en hanteringstrategi. Hade jag inte vädrat ur hade jag väl förr eller senare exploderat. Det är viktigt att prata, det är viktigt att tänka. Men inte tänka så mycket att det inte går att prata. Ibland blir det så. Jag tänker så mycket att jag inte vet vad jag ska säga. Å andra sidan. Jag är uppväxt med att bli betraktad som en "tänkare". "Nathalie, du tänker så mycket" eller "Nathalie. sluta tänka"... Att jag tänker är väl ändå en bekräftelse på att jag finns till. Föreställ dig att du är blind, döv och förlamad i hela kroppen (lite orealistikt kanske men ändå för att du ska förstå min poäng)... MEN. Du kan tänka. Alltså finns du, inte sant? Nu är jag varken blind, förlamad eller döv. Jag kan se att jag finns. Jag kan höra att jag finns när jag pratar eller lyssnar på andra. Jag kan känna att jag finns. Men att jag kan tänka, betyder att jag finns.