Jag hittar alltid en ursäkt för att kunna äta. Vare sig det handlar om fika, en stadig måltid, godis, grönsaker, frukt eller att dricka kaffe - there's always time to eat. Detta medför (konstigt nog alltid) ångestkänslor. Ångestkänslorna kommer över mig likt en flodvåg och dränker det positiva med ätandet - att bli mätt. Mättnaden förlorar liksom sin poäng då jag ALLTID äter så att jag blir mätt och lite mer än så. Jag blir övermätt och ett offer för höga byxlinningar. Jag är visserligen tacksam över att jag har mat på bordet och att jag KAN bli mätt, att jag kan mätta mina hungersbehov. Så snart jag blivit sådär lagom mätt, gosigt mätt, lite slömätt,  vad händer då? - Jo, en annan märklig instikt tar över rodret och "tvingar" mig till köket för att fortsätta äta enbart "för att det är gott"... Ok. Kan hända att detta inte är att anse som något vidare stort problem för studen... Men i längden garanterar jag att det kommer att ställa till stora problem. 1. Av ekonomiska skäl. Det kostar mer att äta mer. 2. Rör jag mig inte som kompensation till matintaget lär jag gå upp i vikt, mina kläder blir för små och jag måste köpa nya... å andra sidan är det kul att shoppa. 3. Ångestkänslorna kan bli värre. De leder till psykisk ohälsa i form av depressioner och ännu mer ätande... (för jag är ingen som slutar att äta för att jag mår dåligt, snarare tvärtom). Med andra ord är jag inne och snurrar i en ond cirkel. How to get out?

 

Svar: SLUTA ÄTA!?