Det är så konstigt. Jag reflekterade kring en sak. Nämligen att skrivning blir problematiskt och svårt så snart jag  gör det här. Att formulera sig tar så väldigt mycket längre tid än när jag skriver i min dagbok. Och ja, jag skriver dagbok. Anledningen till varför det känns, ja, vad ska jag säga - "krystat" - att skriva här, tror jag i första hand beror på min känsla av att andra som läser mina texter kommer att granska dem på ett eller annat sett, och att jag därför måste "producera" något som är till "läsarnas" belåtenhet. Även om jag bestämmer mig för att, äh, nu skriver jag vad jag vill och bryr mig inte om vad andra kommer att tycka eller tänka, så tror jag ändå att jag påverkas av vetskapen om att andra faktiskt kommer att läsa det jag just nu skrivit. De ord jag väljer anpassar jag omedvetet efter en "publik". När jag skriver så försöker jag i möjligaste mån förklara i ord hur jag tänker, precis som om någon lyssnar. Förresten. Språk! Det är otroligt intressant. På en mer filosofisk nivå är det helt fantastiskt roligt att studera. I mitt kommande yrke där samtal med andra kommer till att bli en stor del av min vardag, är just användandet av språket, det vill säga, hur vi kommunicerar en otroligt viktig aspekt att beakta. Ett ord betyder ingenting i sig själv, det är först när vi lägger någon innebörd bakom som det får mening. Ta ordet "kärlek", till exempel. Betyder ordet kärlek samma sak för varje individ? Njae. Skulle inte tro det. Och sen, en annan sak. Betydelsen av ett ord, finns den där eller är det något vi människor själva skapar och har skapat? Är innebörden föränderlig eller konstant? Begreppen kön och genus. Vad lägger vi för innebörd bakom dem? Lika, olika? Intressant.