Vilken bedrift. Jag åt spenatsoppa med ägghalvor och drack ett glas proviva blåbär till frukost. Och vilken salig blandning av goda kosttillskott. Istället för en tallrik havregrynsgröt med mjölk och äppelmos, liksom. Variation gör nog sitt. Så lär inte behöva utesluta de stackars, små, söta havregrynen ändå. Sitter man vid mitt köksbord, med ryggen mot köksfönstret och näsan mot vardagsrumsfönstret, då ser man ett stort träd. Jag har funderat lite kring, och dragit mig särskilt till, sådant som handlar om naturen och dess enorma kraft. Tänk kraften, nu tänker jag inte främst på den fysiska kraften, utan på den kraft som ett träd kan tillföra oss människor genom dess existens. Jag ser det där trädet varje dag, flera gånger om dagen. Av någon mysko anledning skapar trädet en känsla av trygghet inom mig. Så jag tittar naturligtvis medvetet på trädet flera gånger om, bara för att bli lugn. Ibland studerar jag det till och med. Lite mer noggrant. Stora grenar. De gröna bladens täthet och nyanser. Fåglar som flyger till och från, och ibland faktiskt lägger en skit. Naturligt. Och jävligt bra tajming. Den gröna färgen, inte i fågelbajset, utan hos trädens blad, är lugnande och typ "andas iiiiiin - andas uuuuut". Och sen ett leende. Fantiserar om hur mitt liv hade sett ut om jag hade haft en massa höghus utanför fönstret istället. Ja förutom ett uns färre småkryp och fågellortar, tror jag inte att det hade varit något super-annorlunda. Men det där lilla. Som ändå blir så stort, och som blivit en del av mitt liv. Det där trädet. Sågas det ned och/eller byts ut mot höghus kommer jag naturligtvis att sakna det.