Terminsreflektion

Vårterminen 2016. Spännande, oförglömlig och sprängfylld med adjektiv och vetenskapsriktiga formuleringar. Livet som student känns plötsligt tyngdlöst. Så här samma dag som C-uppsatsen är inlämnad och redo för granskning. Det sistnämnda spelar mycket liten roll i en till synes bekymmersfri vardag. Ja, det har hänt en hel del sedan sist, och det känns både bra och bättre.

         Jag var någorlunda förberedd på att den näst sista terminen på socionomprogrammet skulle innehålla en hel del snack om den skräckblandade förtjusning som det faktiskt innebär att skriva en C-uppsats. Förvisso har hela socionomprogrammet handlat om tiden före termin sju. Tiden innan examen och yrkeslivet som socionom. Tidigare i år, i anslutning till förra årets grumliga höst, blev jag tvungen att testa något nytt. Jag var beredd att ta farväl av mina klasskamrater och uppehålla mig med livet som pågick utanför Hälsohögskolan. Minst ett år var minimum. Ett upptåg som aldrig slog igenom. Ny idé! Jag reser utomlands i tre veckor och skriver mina två första omtentamen genom historien. Kursen Vetenskapsteori och forskningsmetodik med ämnesfördjupning, 15hp blev offer för knapp kunskapsinhämtning och en inställning som hette duga. Omtentamen i kvalitativ metod (missade första tentamenstillfället då jag var utomlands) slutade med ett väl godkänt, ämnesfördjupningen med ett godkänt, och till min förvåning (?) slutade det kvantitativa metodavsnittet med ett U. Vad har Nathalie lärt sig av detta? Att inte värdera mig själv utifrån mitt resultat och min prestation. Det var seriöst. Bra. Jag har ju faktiskt varit människa på vägen.

         När det kommer till kurslitteraturen var Bryman (2011) svårslagen på många vis. Det kan hända att vetenskapsteori- och forskningsmetodikavsnittet är en social konstruktion av socionomers       upplevelser. Med det menar jag att de förväntningar socionomstudenter (inte minst jag) har på kursen om vetenskapsteori- och forskningsmetodik med ämnesfördjupning skapas och återskapas i det sociala samspelet mellan dem (Johansson & Lalander, 2013, s. 66), likaså deras upplevelser som följs av deras förväntningar. Detsamma tänker jag egentligen om C-uppsatsen och dess meningsskapande. Nu är det som skulle vara en sådan ”pest och pina” över. I ärlighetens namn tycker jag att det har varit stimulerande, utvecklande och mestadels roligt, med reservation för att jag sitter ute i det fina vädret och skriver just samt att vi lämnat in C-uppsatsen och att vi blir godkända. Ett försök att låta smart, men jag tror faktiskt att desto mer vi pratar om en viss sak om ett visst sätt, desto mer troligt är det att vi anammar det synsättet om en viss sak eller handling. Är det inte det som kallas för självuppfyllande profetia? Det vill säga att sändarens (i det här fallet socionomer som skrivit c-uppsats) förväntning på mottagaren (socionom som har c-uppsatsen framför sig) förmedlas till honom/henne verbalt och icke-verbalt. Mottagaren tolkar sändarens budskap och anpassar sig därefter, det vill säga ”uppfyller förväntningen”, varpå sändaren tolkar mottagarens beteende. Därmed upplever sändaren att han/hon fått sin ursprungliga förväntan bekräftad (Karlsson, 2012). Detsamma tänker jag om mig själv som både sändare och mottagare, det vill säga, att de förväntningar jag har på mig själv påverkar mitt beteende och resultat. Jag inser att under tiden som jag skriver denna terminsreflektion är jag fortfarande inne i ett uppsats-”flow”. Eller kanske ”arbetsflow” som Csikszentmihalyi (refererad i Karlsson, 2012) kallar det när han syftar på att gränsen mellan arbete och fritid inte är så tydlig. Jag tänker mycket på mitt arbete i skolan under fritiden och tycker att det är härligt när jag haft möjlighet att jobba med mitt stora fritidsintresse (Karlsson, 2012, s. 369). Det är stimulerande att både skriva och tänka respektive tänka och skriva samtidigt.

         Första halvåret under 2016 har till största del handlat om förväntningar. Mina förväntningar på mig själv och min omgivning samt vad det har haft för betydelse för mina tankar och mitt beteende. Sjätte terminen föll offer för en rik lärdom. Den kom nämligen att innehålla min första omtenta någonsin. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för Nathalie och hennes värderingar. När det kommer till teoretiska kunskaper upplever jag att det mest utmärkande varit avsnittet om kvantitativ metod. Det har upplevts svårt att ta in, och jag som i vanliga fall har svårt att ”bara skapa mig en översikt”, tyckte att det var minst lika svårt i detta avseende. Det senaste har jag tänkt mycket på mig själv som yrkesverksam socionom. Det pirrar lite i kroppen när jag tänker på det. Under tre års tid har jag samlat kunskap som är av betydelse för socialt arbete. Just nu flyter det mesta liksom ihop. Kanske är det min förståelse för vad socialt arbete innebär som utvecklats.

         För att fylla ut orden på den här terminsreflektionen kan jag passa på att återgå till mitt intresse för att skriva och tänka respektive tänka och skriva samtidigt. C-uppsatsen handlade om utebliven klientkontakt och dess påverkan på handläggares tillfredsställelse, motivation och effektivitet i arbetet. Jag känner mig inte riktigt klar på det området, utan känner en viss dragningskraft till att forska vidare inom socialt arbete. Jag tycker ju om att tänka och ifrågasätta. Att påverka och tillföra något nytt. Jag tänker att det är faktorer som ger upphov till min känsla av att göra ett meningsfullt arbete, det vill säga ett arbete som tillgodoser mina högre ställda behov som självförverkligande (Wolvén, 2000).

Referenslista

Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber AB.

Johansson, T., & Lalander, P. (2013). Vardagslivets socialpsykologi. Stockholm: Liber AB.

Karlsson, L. (2012). Psykologins grunder. Lund: Studentlitteratur AB.

Wolvén, L-E. (2000). Att utveckla mänskliga resurser i organisationer. Lund: Studentlitteratur AB.